Ont i magen…

Mensvärk sa man till mig som liten att ”Det går bort när du fått barn!”. Jojo, vilket ljug!! Jag har två barn, egna – inte adopterade som legat därinne och sprängt ut min livmoder – men jag har ändå ont, jävligt ont!

Men ett av knepen att lindra värken, för utom att låta Iprenmannen komma på besök är att träna – hårt. Och det ska jag snart göra, ja i alla fall träna. Och spöa gubbarna…

Kronprinsen och KUNGEN!

Tycker Norge har lyckats riktigt bra i försöken med att klona allas vår egen Peter Jöback!

Men ändå – det är en lång väg kvar!

För det första måste Didrik lära sig grimasera på ett snyggt sätt, tror Peter är snygg även då han är förstoppad och man ser aldrig honom puta på munnen och hålla ut en ton i evigheter utan att se så där otroligt het ut. Den förmågan saknade dock Didrik, men som de säger träning ger färdighet, så fortsätt mima till Jöback-låtar framför spegeln så kanske du kan ta över den skandinaviska musikaltronen en dag.

Och med lite photoshop kan ju alla bli snygga! 😉

De eller dem?

Tvekar du, skriv dom. I alla fall i din status på fejjan. Snälla!

Felstavning och särskrivning däremot kan vara roligt, även om jag stör mig på det samtidigt. (Och är man påverkad av vinets rus står man utanför alla regler – och får skriva precis hur man vill!!!). Har en vän på fejjan dit jag går tråkiga stunder och skrattar åt roliga särskrivningar och helt nya ord.

En status där det står ”Varigt på 80-årskalas” kan ju vara en felstavning och nån har ”Varit på kalas” men också att 80-åringen kanske hade ett varigt öga. Eller där nån skrivit ”Idag har vi ätit lamm kotlett med kul potatis!” kan ha varit en middag med roligt formade potatisar samt både fläsk och lamm, vilket låter bra mycket roligare en bara potatis och lammkotletter. Sen klassikern då: ”Jag är en mörk hårig kvinna!”, kanske mer kontaktannons än statusrad kanske men ändå – rolig!

Men till dem eller de nu då. Man kan läsa ”Jag har köpt nya byxor till ungarna, hoppas dem duger!” Skriver man dem bara för att man säger ”dom” talmässigt?

Jag hittade ett knep på nätet:

Tipset: De eller dem?

Hur är det nu? Ska det stå de eller dem här? Du har säkert ställt dig den frågan någon gång. Men varför är det egentligen så svårt? Vi tvekar ju aldrig mellan jag och mig. Där talar språkkänslan klart och tydligt om för oss att det heter Jag sprang fortast och Spara en tårtbit åt mig.

Varför tvekar vi då? Varför blir det fel? Jo, de flesta av oss säger ju dom som en talspråklig motsvarighet till både de och dem. När vi sedan ska skriva ner alla dessa dom måste vi plötsligt lära oss en regel som vi faktiskt inte tillämpar alls när vi pratar. Inte konstigt att vi blir osäkra. Heter det Spara en tårtbit åt de eller Spara en tårtbit åt dem?

Men det finns faktiskt ett knep för att lura språkkänslan här. Du kan nämligen utnyttja att din språkkänsla inte tar fel på till exempel jag och mig. Nästa gång du hamnar i en situation där du tvekar mellan de och dem provar du med jag eller mig istället. Ordet jag har nämligen samma form som de, liksom mig har samma form som dem.

Vi testar: heter det Spara en tårtbit åt de eller Spara en tårtbit åt dem? Om vi byter ut orden så ser vi genast att det heter Spara en tårtbit åt mig. Och mig hade ju samma form som dem. Alltså ska det vara Spara en tårtbit åt dem. Använd det här knepet varje gång du är osäker!

Bara till att börja testa!!

Kom ut ikväll!!

Låten alla jämt och ständigt, mest män dock, tar ton till då jag precis för första gången har presenterat mig är såklart Sarah (- kom ut ikväll). (Fattar du ingenting nu, klicka här—> X) Och varje gång så tror de att de är först med att göra det. Och varje gång får jag se sådär förvånat glad ut, som om det verkligen vore första gången – fast jag för länge, länge sedan tappat räkningen och. Men visst, tack Mauro att jag får lite extra uppmärksamhet då och då. Och det är (eller var, innan jag hört alla sjuttioelva olika versioner av den) en fin låt, vi hade dock lite problem, vi som kom från landet, med att tyda vad det var han sjöng efter ”Jag väntar vid hörnet av……”, blev bara till att nynna med lite, nananananana.

Den finaste versionen av Sarah stod i alla fall min lilla, numera stora, kusin Wiktor för som 2 år gammal sjöng för sin då (ja säkerligen nu med 😉 ) så kära kusin. ”Aaaara…out iäll!” Ja eller ungefär nåt sånt.