Livet…

Häromdagen när jag vaknade och skulle gå till jobbet så kände jag bara att luften i lungorna var som slut. Jag kände att jag behövde lite tid, lite tid för mig själv och ny luft i lungorna. Det kändes som jag ville vara i en sång av Per Gessle – den om stenen vid en sjö i en skog nånstans. Det skulle också gå bra utan en sjö, kanske utan en sten med, men en skog, en skog med vind i löven, fågelkvitter i luften, grenar som knäcks under fötterna och en stam att luta ryggen emot – det kände jag att jag behövde.

Nu fick jag inte det då, men jag vet att jag har chansen, om jag vill och nästan när jag vill – bara att trava ut i skogen och ta nya andetag.

Ta en paus. Ta det lugnt.

Jag vet att man inte ska ta det lugnt, man bör göra karriär nu för tiden, man bör ”bli något”.

Men tänk om jag inte vill bli något, om jag det räcker för mig mig med mat på, och familjen runt bordet, om det gör mig ”nöjd”?

Jobba kan jag, hårt om jag så måste, för att få den där maten på bordet, den där resan i bagaget eller få glädjen att köpa precis det en son eller dotter vill ha precis just i den stunden.

Just nu kanske jag inte behöver jobba så hårt, just nu rullar det på ändå, men jag har jobbat, jobbat arselet av mig under vissa stunder i livet. Från det ena jobbet till det andra. Tagit extra skift på semestern. Det är inget jag skryter med, det var ett måste.  Jag jobbade minst lika hårt som de som klättrade uppåt på karriärstegen, men jag som är höjdrädd stod kvar på marken och där står jag än idag, förhoppningsvis med båda fötterna på jorden.

Ni som vill upp på karriärstegen – seså – upp på den, men låt oss andra, vi som kanske är nöjda ändå, få vara nöjda.

Snart ska jag, gå ut i min skog, kanske sätta mig på en sten, dingla med benen och bara vara.

Ha en skön sommar!!